Det är inte många av dagens "jazzstjärnor" som använder slipade strängar. Mike Moreno, Peter Bernstein, Jesse van Ruller och Kurt Rosenwinkel spelar samtliga på vanliga roundwounds. Effektpedaler i överflöd och plektrum med noll anslag är tydligen nyskapande. Att konstant spela utanför, sterilt och opersonligt verkar vara en framgångssaga sen 90-talet.
Men om du istället föredrar klassiska gubbar som Tal Farlow, Jimmy Raney, Wes eller Jim Hall så är de här strängarna något för dig. Men därmed inte sagt att du måste spela 50-tals jazz på dom - använd dom hur du vill.
Om jag ska lyfta fram något positivt med dagens jazzgubbar så är det att de fattat att tjocka strängar (typ Pat Martinos 15-60?) är löjligt. Det låter inte bättre utan gör endast instrumentet svårspelat och obalanserat. Thomastiks tjocklekar är perfekta och mycket välbalanserade och jag kan inte annat än att rekommendera dessa strängar.